Jag har nu cyklat 100 mil inomhus sedan augusti.
Är det mycket eller lite? Ska man jämföra med dem som är 100 gånger bättre eller de som är sämre än mig? Ska jag jämföra med min bästa säsong hittills?
Jag är faktiskt bara glad över de där 100 milen utan att jämföra med någon eller någonting. Jag är också tacksam över att jag har en trainer. Jag är helt övertygad om att ifall jag inte haft den så skulle jag inte ens cykla 10 procent av den distansen utomhus och definitivt inte med samma träningskvalité. Jag kämpar på med min cykling och jag börjar bli starkare och mer uthållig. Det krävs dock många mer timmar och mil för att känna att jag är i form.
Förutom mina rehab övningar för axeln är cyklingen den enda träning jag har just nu. Jag promenerar också varje dag. Jag känner att jag är på rätt spår träningsmässigt och så fort axeln tillåter så kommer jag att utvidga min träning med styrka.
Idag har jag och Louise promenerat till öppna förskolan. Det har varit riktigt varmt i Luleå idag: vädret påminner mer om april än januari… Värmen har gjort att det blivit halt men jag har klarat mig bra i mina Icebugs. Det känns som att Icebugs är ett måste när man bor här uppe och promenerar mycket.
Louise var superglad på mötesplatsen och hon var mycket intresserad av andra barn. Andreas har hämtat oss från stan och vi åt lunch tillsammans. Jag fortsätter med min socker-, gluten- och mjölkfria kost. Jag är så taggad på att klara av den första etappen av min mat-challenge.
Under eftermiddagen har vi varit på en till promenad eftersom jag kände att jag behövde både mer steg samt mer tid utomhus.
Mamma i Norr 